Blogg

Berlioz storhet i ljuset

Minns ett besök på Montmartres kyrkogård i Paris. Letade i januaridiset efter kulturpersoners gravar, och jodå, hittade Heine, Dumas d.y, Truffuat, syskonen Boulanger, Zola… men frågan är om inte den pampigaste graven av alla var Hector Berlioz. Blommor prydde den stora glänsande stenen.

Jag blev förvånad, för mig var Berlioz då främst ”Symphonie fantastique” och inte förtjänade det orkesterverket en sådan tjusig minnessten. Men efterhand har jag förstått hur älskad Hector Berlioz (1803-1869) är i sitt hemland Frankrike, och numera förstår jag varför, det här är musik som griper tag, en personlig tonvärld som vågar gå sin egen väg. Det är inte fransmännen som har fel om Berlioz storhet, det är vi som istället borde lyfta upp honom bland de allra största.

Så underbart då att Malmösymfonikernas franske dirigent Marc Soustrot har tagit med sig delar av sin franska musiksskatt till orkestern. Och till oss i publiken. I onsdags var det så gott som fullsatt på parkett när storverket ”L’enfance du Christ” (”Kristi barndom” eller juloratoriet) framförs. Även på scen är det fullt, orkester, kör och solister.

Det här är ett drama om Jesusbarnets födelse, familjens flykt, en ångesttankad maktfixerad Herodes orolig över att bli hotad av en nyfödd, hat och barmhärtighet. Jodå, programchef Lennart Stenkvist har rätt när han i programmet nämner att dramat ”manar till eftertanke också i vår jultid”.

I verkets sista tredjedel söker Josef och Maria efter hjälp i sin nya stad dit de tvingats fly. Josef knackar på de boendes dörrar, och möts av spottloskor i form av: ”Tillbaka, usla judar! I romerskt hus tas ej emot sånt folk som förnekar våra gudar.”. Till sist välkomnas de av en öppen famn i ismaeliternas hem; ”Porten är aldrig låst för dem som i nöd kommer och ber”. Ljust berörande vackert.

Den tredelade kompositionen är som en lång sökande meditation, återhållet skildrat där dramat finns i berättelsen och tonerna, men utan de mest tvära kasten och storslagna kaskaderna. Det är på flera vis gripande och med ett fantastiskt spel och samspel mellan de olika aktörerna på scen, inte minst orkestern och DR KoncertKoret låter mycket bra.

Som berättaren hörs Yann Beuron, och med mer sång än recitation ges han en bärande roll och det på allra bästa vis. Mjukt, skarpt, elegant. Imponerande. Lika imponerande är den mäktige barytonen Lionel Lhote i rollen som Herodes, av de fem sångsolisterna har han, jämte Beuron, den största rollen.

I slutet av verket lämnar Soustrot sin dirigentpult, går istället och sätter sig jämte de väntande solisterna. Vad nu? Då blir det en konsert i konserten, ett enastående stycke för harpa och två flöjter som skildrar barnens sätt att med musik skingra mörkret. Det är husets fader som uppmanar sina barn. Texten lyder: ”Och låt oss nu för våra gäster för att lätta deras sinnen, sluta dagen med helgade konsten, med musikens ljuva makt! Tag era instrument, mina barn och må bekymren vika för flöjters klang när den blandas med harpans.” Soustrot och vi applåderar, och han intar åter sin dirigerande position.

När Amen sjungs som styckets sista ord klingar allt ut i körens andetag som svävar kvar ovanför våra huvud. Helt tyst. Magiskt.

Musik stärker, inser jag efteråt, förenar och bygger upp. Tack.

Fakta: 
Hector Berlioz Juloratorium framförs i Malmö Live, onsdag 7 december:
Av Malmö Symfoniorkester, DR KoncertKoret och fem solister (Valérie Condoluci, Lionel Lhote, Nicolas Courjal, Patrick Bolleire och Yann Beuron), dirigent Marc Soustrot.

//

Sune Johannesson