Blogg

Vikten av att fortsätta tro på hjärtat

 

Nyligen såg jag nyskrivna familjeoperan ”Snödrottningen” på Malmö Opera. Läs recensionen här. Det var en härlig upplevelse att så där på dagtid (kl 16) kliva in i operahuset och mötas av en massa… barn och föräldrar, barn och mor/farföräldrar. Inne i salongen var det ett ljuvligt surr innan, men när mörkret väl släcktes och Kråkan uppenbarade sig strax bakom min rygg i salongen och berättade att det var en gång… då sänktes ljudnivån och fokus ökade.

Att sedan en av de unga bakom mig prasslade i sin godispåse samtliga av operans 70 minuter eller att hon framför mig var väldigt förtjust i att sitta med sina armar rätt upp i luften… vad gör det?

Kultur är glädje och möten och sagolika berättelser som lär och lyfter oss. ”Snödrottningen” har allt detta, en magisk och lustfylld scenupplevelse med kreativ musik.

Efteråt går jag direkt till Malmös nya biohus, Panora, i närheten av Folkets Park. Bästa biosalongerna vad beträffar ljud och duk och säten, men publiken, var är den? Det här måste vara en kännbar investering för dem som håller i satsningen, Malmö stad och Folkets bio.

Där ser jag veteranen Ken Loach nya film, ”Jag, Daniel Blake”. Så reser jag, precis som i ”Snödrottningen”, än en gång in i en värld av ondska och godhet, av jakt och förtvivlan, av ensamhet och vänskap. Här fångar Loach på ett återhållet, mänskligt och vardagligt sätt faran i västvärldens nedmontering av social välfärd i ett land där vi alla i första hand har blivit kunder, i andra hand levande fria varelser.

Det är en stark film som väcker känslor och tankar. Är vi här? Inte än. Inte i Sverige iallafall. Men vi är på väg dit. Jag ringer en tidning och beställer en prenumeration av kundtjänst. Efteråt rings jag upp av ett 031-nummer. En automatisk röst vill att jag ska delta i en undersökning om hur jag upplevde deras kundtjänst. Det tar två minuter, upplyser rösten mig. Det tar två sekunder att stänga av, replikerar jag och trycker bort den omänskliga rösten. På Regionmuseet i Kristianstad ska jag betygsätta mitt besök. På ett regionalt kulturhus!

Vi reduceras till varor, ordernummer, patienter, kölappar och personnummer, vi uppmuntras att betygsätta kollegor och tjänster, vi inbillas tro att vi är individer i en värld med andra individer. Men stopp. Vi är mycket mer än du och jag. Vi är ett lag, en arbetsplats, en skolklass, en kommun, ett samhälle… en värld.

Daniel Blake gömmer huvudet i sina händer när han ser hur han, trots ärlighet och goda avsikter, tvingas in i cirklar. Han vägrar bli en siffra, en kugge. Och Loach sparkar uppåt, inte nedåt som så många andra i dagens samhälle sysselsätter sig.

Men. Blake är inte ensam. Det finns ögon som ser honom, det finns händer som sträcks ut, det finns leenden som värmer. Det finns godhet och solidaritet. Just det måste vi se och inse. Tro på och komma ihåg!

Själv ska jag aldrig glömma Gerda i operan ”Snödrottningen”. Hon som lyssnar på och följer sitt hjärta, trots alla risker. Gerda vet att hjärtat alltid vinner. Henne litar jag på.