Blogg

Ingvar Lidholm – stort tack!

Min första klassiska inspiration var ”Lisztomania”, där symfonirockens Rick Wakeman möter Liszt i denna biografiska 70-talsfilm över tonsättaren. Och som följd av den upplevelsen blev så min första klassiska lp pianokonserter av Liszt.

Efter det levde den klassiska musiken under flera år i skymundan bakom jazzrocken och andra fria musiker, inte minst Zappa. Det var först när jag var plus 20 under det tidiga 80-talet som jag kände en större lust att på allvar hitta något nytt. Och gjorde det genom att upptäcka det gamla. Den klassiska musikhistorien är ju en skatt.

Så det blev Vivaldi, Bach, van Beethoven, Brahms… och en mängd andra klassiker. En eftermiddag kommer Radiosymfonikerna till min dåvarande stad, Karlstad, och vi går dit. Dom spelar en symfoni av Dvorak och jag lyssnar spänt och… somnar. Så förutsägbart tråkigt! Tyckte unga jag.

I pausen vill jag gå, men mitt sällskap säger att nej, nu när vi är här så vi lyssnar på hela konserten. Det beslutet förändrade mitt musikliv, för direkt efter vilan kör orkestern i gång med ett stycke av en för mig okänd svensk tonsättare, Ingvar Lidholm. Gäsp! tänkte jag, men tvärtom. Första anslaget och jag är fast, sätter mig rakt upp och är fullkomligt gripen efter styckets kanske 20 minuter. Något liknande hade jag aldrig hört. Elektriskt!

Jag köpte lp-skivan i foajén efteråt, och med den på vinylspelaren därhemma i studentrummet började min resa in i helt nya klangvärldar.

94 år gammal gick Ingvar Lidholm bort i tisdags, den 17 oktober. Det var länge sedan han skrev musik, men hans bortgång fick mig att minnas och känna stor tacksamhet till en av det här landets största kompositörer. För just det är Lidholm, han är en mästare på att skapa dramatik och variation i sin musik, att prova nytt och förena det kraftfullt kompromisslösa med det skört sköna.

Jag har tidigare nämnt hans betydelse för mig i någon krönika, men också det obegripliga att de svenska konserthusen är så dåliga på att förvalta och förädla den svenska musikens storhet. Det gäller Ingvar Lidholm, men också många, många fler. Studera symfoniorkestrarnas program och ni kommer inte heller särskilt ofta finna namn som Atterberg, Nystroem, Larsson, Bäck, Bört.

Däremot lyckas Sveriges Radios musikradio P2 allt bättre att variera sitt utbud, och även ge den svenska musiken en schysst hantering. Nu närmast tänker de ägna måndagskvällen till Lidholms minne, med både musik och samtal. Alltså; måndag 23 oktober, från kl 19 i P2.

Det ser jag verkligen fram emot, för hans klanger är för evigt. Innan dess kommer jag själv att leta fram den Lidholmsmusik jag har på cd, vinyl och kassett. Inte minst kommer jag att åter lyssna till ”Greetings from an Old World”, det orkesterverk som fick mig att vakna där på min stol i Karlstad för snart 35 år sedan. Resan pågår än.