Blogg

Mitt möte med Alfredson

Vad gör ni här? Hasse Alfredson muttrar otrevligt mot mig och fotografen Willy Alm. Det är augusti 2001 och vi har bestämt intervjutid med den kände komikern, författaren, filmaren, skådespelaren… och lite till… hemma i hans hus i utkanten av Tomelilla.

Blå skjorta, hängslen och slitna byxor, cigarett i handen. Vi svarar att vi hade bestämt intervjutid, och nu är det dags. ”Fel dag!” ropar Alfredson. ”Ni får komma tillbaka imorgon, det är då vi skall ses!” Jag får honom att gå in och dubbelkolla i sin almanacka, och efter någon minut kommer han ut igen. ”Jaja, en kvart då, inte längre”, säger han och medger att vi har rätt.

Så vi sätter oss ute på innergården och pratar om hans aktuella bok, som är anledningen till varför han ska inviga det årets Bokfestival i Kristianstad några dagar senare. (Om jag minns rätt var invigningen förlagd inne på nuvarande sportbaren Glorias, då mer av en nattklubb.)

En dryg timme senare har vi pratat och skrattat färdigt, för minut efter minut tinade den buttre upp och delade med sig av sina personliga minne från Österlen, från filmäventyr och glada amatörer, skrivandet och oväntade händelser. En riktig underhållare, men som hela tiden bottnar i allvaret.

Det jag främst minns av det här mötet – förutom entrén, hur historierna avlöste varandra efterhand, min fotografkollega Willy Alms entusiasm och att Alfredson inte ville bli fotograferad med en cigarett – var hans stora besvikelse över att han inte togs på allvar. Sådan var hans känsla; att han reducerades till en rolig farbror. De gånger han ville berätta något seriöst togs det inte emot som han hade hoppats. Fint, men dra nu en vits, ungefär så var hans känsla.

Att fastna i ett fack känner vi nog alla till, och hur svårt det är att rubba en sådan bild. Det kan handla om det personliga, men röra sig om betydligt värre saker (fördomar rör vi oss emot nu). Men hyllade och älskade Hans Alfredson! Kunde inte han slappna i allt bra han gjort? Jo, där fanns en glädje och stolthet, men under vår intervju var bitterheten över just detta tydlig. För honom var budskapet och allvaret viktigt och något eftersträvansvärt, medan humorn var något annat, något enklare.

I nästa vecka ska jag ta mig tid att gå ner i källaren i tidningshuset och leta upp papperstidningen med mitt och Alms reportage från det här besöket. I det digitala arkivet lyckas jag hitta Alms bilder, men inte någon text. Innan dess ska jag se om ”Den enfaldige mördaren”, som SvT sänder på lördag kväll (16/9, kl 21.30). En högst allvarlig och mörk film.