Blogg

Muskrog som sprider värme

Tar så gott som alltid en rulle falafel med halloumi innan mina teaterbesök i Malmö. Det är torsdag (15/12) och jag ska den här kvällen se ”På gränsen”, en ny revy av briljanta Anna Pettersson, på Malmö stadsteaters scen, Intiman. När jag tuggar rulle inser jag att jag är på Bergsgatan, så jag frågar vad den där musrestaurangen på kryphöjden håller hus. Numera närmast världskänd.

Jag följer så gatan ner mot det gamla konserthuset (vad händer där inne numera?) och på andra sidan Bergsgatan får jag plötsligt se några pytteföremål på trottoaren. Där borde det vara. Jag går över gatan.

”Titta inte i mobilen, titta på trafiken istället!” Jag vänder mig om. Mannen bakom mig leder sin cykel och är arg, och jag som inte ens hade mobilen i handen. Jag frågar vad han menar. ”Nej, inte du, utan hon som körde den där bilen. Det är ju idiotiskt hur hon kan hålla på med sin mobil istället för att se på trafiken.” Vi är över. Överlevde. Framför mig är ett myller av små varelser och ett minimalt fönster och dörr. Ett dockskåp för möss. Snyggt. Gullighetsfaktorn är mycket hög.

”Du vet, mannen som har gjort det här bor på den gatan”, berättar mannen med cykeln och pekar på tvärgatan framför oss, ”men första gången han hade gjort det kom några och förstörde allting. Men han kom tillbaka och byggde upp det igen. Nu är det populärt, det är alltid folk här och tittar.”

Vi är ensamma, men inte länge till. Strax kommer en barnfamilj, och en till, två unga tjejer, fler barn, två äldre stannar till, vi börjar bli en mindre folksamling som pratar om den lilla muskrogen och de många härliga detaljerna på väggen och gatan. Det skrattas och fotograferas. ”Jag jobbar som skomakare i närheten”, fortsätter min nyfunna cykelvän, ”och vi har hjälpt honom med en del av de allra minsta delarna. Ser du busshållplatsen?” Jag böjer mig ned, och minsann, två kossor står och väntar vid hållplatsen för buss 146. Lysande.

Busshållplats för linje 146. (Foto: Sune Johannesson)

Busshållplats för linje 146. (Foto: Sune Johannesson)

Några mänskor har lämnat, nya har ersatt. Hur kan en minimal satsning som detta väcka så mycket uppmärksamhet och glädje? För just detta, det enkla och glädjerika och för vårt behov av ljus och hopp. Och i den här installationen finns ingen annan avsikt (så vitt som hittills har kommit fram, iallafall) än att uppmuntra vår vardag. Det känns. Jag behöver inte handla, inte skriva under, inte bevisa, inte redovisa. Se. Stanna. Bli glad. Det är fint.

Det visar också hur förbaskat mycket vi behöver konst och kultur i vårt samhälle, alla dessa uttryck som ger oss nya perspektiv på de stora som lilla skeenden. Som överraskar och talar om för mig att världen alltid är rikare än jag kan förstå.